Populära inlägg

torsdag 7 juli 2016

Hormoner vs Kärlek

Om vi är en kosmisk slump......varför i hela världen gör vi livet så viktigt då?
Om vi bara lever för att vi har råkat lyckas att födas...varför gör vi då en så stor grej av det?
Om man inte tror på en religion eller ett högre medvetande, vad finns det för egentlig mening med hela grejen att leva?
Är det då värt det?
Man vaknar på morgonen och äter för att överleva, sen går man till jobbet för att överleva, sen tittar man på tv för att underhålla sig lite, sen går man och sover för att orka överleva igen.
Runt och runt som en klocka, nya tider att passa och nya måsten, för överlevnads skull.
Och det livet jag beskriver är ganska gott om man jämför med många andras i tredje världen som exempel.
Sen finns det dom som försöker pressa in resor och upplevelser för att känna något syfte med det hela....men för vad om det i slutänden inte betyder något för någon , om vi nu bara är en slump då.
Var finns drivkraften att vilja fortsätta kämpa? För alla som lever vet att det också är en ständig kamp....mot tiden, med pengar, med kärlek och förluster.
Men om man nu tror att man är en slump, så tänker man också att kärlek bara är en bunke hormoner som aktiveras i kroppen av olika utlösare för att fortplanta sig...som resten av djuren/naturen.
Men vad ska man då med kärlek till?
Då blir det mest en massa trams med hormoner som ställer till det för en.
Och kärleken till ens barn...ja det är ju bara en instinkt vi föräldrar får naturligt och det handlar om överlevnad av avkomman.
När man tänker så och det är ens sanning, varför i hela världen fortsätta kämpa i detta ekorrhjul och behöva ta itu med allt detta slumpmässiga?
Känslor...det är också styrt av en massa kemiska ämnen i kroppen osv, så då kan man tycka att dessa är onödiga och hindrar oss från våra satta mål i detta korta och meningslösa liv.
Ens liv kanske är meningsfullt för någon, men det spelar ju ingen större roll för den personen spelar ju ingen roll i slutänden heller.
För mig är detta ologiskt, onaturligt och fullständigt meningslöst.
Jag har ett inre vetande att det finns mer än vad vi ser där ute, att vi har ett högre medvetande och att detta livet bara en lek, ett spel eller en pjäs i livets drama där vi ska lära oss större saker, känna allt som går att känna, utveckla vårt inre på ett sätt så att allt till slut mynnar ut i en enda sak.....och det är kärlek.
Hela vårt samhälle, lagar och regler är byggda på det om man analyserar det riktigt på djupet, kärlek till andra eller kärlek till sig själv.
Så visst spelar känslor roll.....det spelar all roll.........
Men känslor har blivit obekväma, de medicinerar vi bort, eller förtränger....de får liksom ingen plats längre i den takten som vi går i nu.
Vi får liksom inte vara "fel" eller unika som individer längre utan att bestraffas av antingen samhället, vännerna eller familjen.
Då ska man förlöjligas eller dumförklaras eller så är man oansvaring för att man rör om i grytan.
Barn ska gå i led och följa instruktioner, annars blir de obekväma.
De ska klara av vissa mål i skolan, satt av samhällets pelare för att få rätt programmering in i detta styrda samhälle för att sen bli duktiga arbetare, avlare och lagLYDIGA medborgare.
För det är ju det som är HELA meningen med livet....nja, om man inte har ett annat perspektiv på saken då.
Sen det här med att verkligen leva, det får man göra på sin fritid, det har vi tillåtelse till, inom vissa osynliga ramar då.....man bör hålla sig inom normen, annars blir det ganska jobbigt, för en själv då.
Men visst vi är fria att strunta i att jobba, strunta i att äta, i att bo varmt, i att ha förlorat kontakt med familj och vänner pga den livs stil man har valt.
Men det får mig att undra om vi inte sitter i ett osynligt fängelse där vi är förhindrade att uttrycka vem vi egentligen är och vad vi tror på om vi riskerar att förlora så mycket som vi behöver och de människor vi så högt älskar.
Det som är intressant är att vi har varkens tid, ork eller intresse att tänka på sådana här saker......
Undrar varför....kan det vara så att livet i lådan kan vara ganska krävande ;)
Dessa tankar höll mig uppe inatt, och jo...det gick bra att tänka, jag har ju semester nu :)
Mycket hormoner/kärlek till er som läser, oavsett vilka känslor du har mot/för mig, kraaaam





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar