Populära inlägg

söndag 19 november 2017

När det är försent

Vi bara rusar genom livet, försöker att hitta sätt att inte tänka på allt det tråkiga, hålla oss sysselsatta, leta efter nästa fix som kan få oss att känna att vi lever.
Och visst, det kan väl kännas bra ibland, eller i stunden så länge man slipper stanna upp och titta på sig själv, vi kan nämligen inte springa ifrån oss själva.......
Om samma historier upprepas gång på gång fast med olika människor, då kanske man ska titta på sig själv och se vilken roll man hade i detta, för att slippa springa och kanske bli lycklig på att lösa sina problem istället för att peka på alla andra.
Vi är så upptagna att vi ibland inte tänker på att vårda relationer, jag ser väldigt tråkiga konsekvenser av detta nu på nära håll, att det är försent, att skadan inte kan repareras.....snälla vårda de ni älskar annars kommer ni att förlora dem en dag.
Kan vara ett barn, vän eller partner som man tar för givet och man tänker att man har tid.....
Jag ser relationer ta slut för att man inte pallade eller tänkte på sig själv och sin bekvämlighet för mycket, den som mår sämst är den som skitit i det och i slutänden blir avvisad, tänk på det.
Om man inte finns och ställer upp i personen man älskars liv, då lär sig den att leva utan dig med bara besvikelse kvar.....
Därför handlingar visar mer än alla ord som sägs, det är det som räknas i slutänden, och om handlingarna har visat en gång på gång att man inte betyder någonting......då är det ens sanning
När man då håller denna sanning och den är väl ingrodd i ens innersta, då är det väldigt svårt att förändra den.
Tycker bara att det är väldigt väldigt synd och önskar att folk kunde lära sig att värdesätta personer som faktiskt älskar en och försöka vårda den relationen istället för att bara tänka på sig själv och sina behov, vad det nu än är som är viktigare än ditt barn, partner eller andra du borde vårda.
Ingenting är viktigare än goda relationer, du kan ha allt i världen, men har du ingen att dela det med i ömsesidig kärlek så lovar jag att i slutänden så betyder det ingenting, det är ett allmänt känt faktum.
Allt detta lidande, för vad?
Pengar?
Jobbet?
Drogerna?
Egoismen?
Makten?
Bekräftelsen från andra som egentligen inte betyder så mycket i slutändan?
För vad?
Jag förstår inte och kommer aldrig att förstå och hoppas att vissa vaknar upp ur sin dvala och förändrar saker och ting innan det är försent.........


söndag 1 oktober 2017

När livet går i cirklar

Livet slutar aldrig att ge en insikter, när man kommer på att man lever sitt liv i olika mönster och nu är ännu en cirkel sluten.
När man inser att fastän man försökt att bryta det och istället ta helt andra val, så slutar det ändå alltid inom samma känslor, händelser och mönster.
Det är precis som om det kvittar vilka val man gör för resultatet blir alltid det samma fast med olika faser av lidande, men alltid med samma insikter.
Som om där finns en fast programmering och man måste vara ett jävla geni för att lyckas.
Som att gå i en labyrint och ständigt försöker att hitta vägen ut, men kommer till samma vägg som står där och stirrar tillbaka på en gång efter gång.
När man har fattat att ens barn har ärvt ens kassa gener och saker man själv har kämpat med, ser man nu gå igen i dom, både fysiskt, psykiskt och kroppsligt.
Mitt DNA är ingen jäkla jackpott om man nu säger så.......
Båda två har ärvt min förmåga att känna vad andra känner och ibland tänker när deras läppar snackar annat.
Båda har sett och känt saker genom verklighetens slöja, saker från andra sidan, precis som jag.
Jag var livrädd som barn under min uppväxt, och pratade man om det så var det bara fantasier och trams och man kände sig ensamast i världen.
När jag var 14 år blev det så jobbigt att jag stängde av helt, jag var alltid rädd när jag var hemma och jag kunde inte sova, ett problem som följt mig fram tills för några år sedan.
Numera får jag visioner och ett inre vetande, det räcker för mig, för jag vill inte se......
Iallafall, det är snart dags för stora förändringar på många plan, jag känner det så starkt men som vanligt vet jag inte hur det kommer att ta form.
Så jag väljer att se livet som ett äventyr men en massa stoppskyltar på vägen som man ska ta sig igenom innan man hittar "hem"
Målet är total sinnesfrid och att kunna se igenom alla lager av illusioner, för ni ska veta att det finns många :)

tisdag 12 september 2017

Ont i mammahjärtat

Så nu sitter man här igen och skriver.....Därför att jag har ingen lust att prata om det, folk nickar, låtsas att förstå eller försöker men ingen vet hur det känns att vara just jag.
Och då kan jag ju säga att det är tur för dom :)
Så idag kom ju alla tankar och känslor tillbaks från förr, då när jag hade migrän som oftast och konstant sjuk i det ena eller andra, då när jag bara ville ge upp......
Blev påmind om det nu dessa dagar, tänker tillbaka och undrar hur jag orkade och hur folk dömde en bakom ryggen fast än jag visste precis vem och vad som blev sagt.
Varför jag bara sov hela tiden, varför jag inte var på jobb som förväntat osv.
Tacksam för hur bra jag faktiskt mår nuförtiden.
På den tiden kom chef efter chef och ändrade till det sämre hela tiden, total överbelastning på jobb och ingen lyssnade.
Inte nog med det så var man tvungen att arbeta med en totalt ostabil person som gjorde alla olyckliga och stressade och hade ständiga utbrott på alla beroende vilket humör hon var på den dagen.
Mycket har hänt sedan dess och allt går i en stilla lunk så här på ytan.
För det är ju ytan man visar eller hur?
Men jag är ju inte bra på att vara ytlig, jag kan ju bara vara så som jag är, säga vad jag känner och inte det folk vill höra, har förstått att jag är skitkonstig, flummig och obekväm.
Folk vill ju egentligen inte veta vad man känner, de vill att man ska säga några väl valda fraser i detta artighets spel och sedan ägna sig åt meningslösa samtal om vardagliga ting, det får inte bli för djupt eller känslosamt....det är jobbigt och konstigt för att man ville ju inte veta på riktigt.
Men lyssna nu, antingen pratar vi på riktigt eller så skiter vi i det, jag bara menar ..säg vad du tycker och tänker eller känner och inte vad andra vill höra.
Det betyder inte alla samtal ska vara djupa som havets botten eller allvarliga, det betyder bara att var dig själv, säg inte en sak och tyck en annan och känn den tredje.
Bara min åsikt och jag får ju naturligtvis tycka vad jag vill här :)
Har man svårt att vara sann i sig själv så har man kanske svårt att vara sann inför andra....bara en tanke.
Och ska man nu ta en sanningens titt på sig själv så får man ont i magen, jag får det iallafall....men gör det ändå, man blir ödmjuk av det.
Ok, ok nu till saken varför jag har satt mig här än en gång för att skriva om mitt fantastiska liv som alla är såååå intresserade av hahahaha eller inte!
Jo, jag vill skriva om min fanstastiska dotter och hennes situation som jag hoppas att ingen annan har, men sanningen är jag jag känner till några st till........
Detta handlar om unga flickor med diagnos eller utan som känner att de inte passar in i detta vackra samhället vi så fint har skapat för oss själva och våra barn.
Där man inte får sticka ut på något sätt i skolvärlden bland sina klasskompisar eller för personalen för då är det fel på en eller ens föräldrar.
Man ska så vackert pressas in i denna mall och bara precis fungera med all pedagogik och metoder som brukar fungera i "normala" fall.
Fast nu ser ju verkligheten annorlunda ut, det finns inte pengar i skolornas budget att anpassa skolgången för för dessa vackra själar som fungerar på sina unika sätt att vara på och lära sig på.
För om det hade varit så,  hade alla barn som behövde fått sin assistent utan en massa strul och möten och ibland hot om att anmäla.
De hade fått gå i de där mindre klasserna osv i vad de nu behöver.
Jag har träffat både lärare och övrig personal som verkligen bryr sig och vill hjälpa och gör vad de kan men har inte resurserna för att klara av situationen, jag kan inte skylla på dom, de har ett hjärta av guld och ställer upp så mycket dom kan.
Det gör ingen nytta av att ta ut sin frustration över personalen, de är också frustrerade.....nä man ska sparka uppåt!
Iallafall nu är vi där vi är, jag har bett om assistent till min flicka hela tiden, ett tag hade hon det och då såg livet bättre ut för henne i klassrummet iallafall, men det har nu gått år utan att hon har fått hjälp.
Så idag sitter en liten 12 årig flicka ensam i ett klassrum utan varken lärare eller elever hela dagen,
Anledningen är panikångest, därför att hon har tillåtits att gång på gång misslyckas i sitt vardagliga liv utan pedagogiskt stöd från en vuxen som kan vägleda, peppa, skapa situationer där man lyckas och på så sätt bygga upp sitt självförtroende inför uppgifterna i skolan.
Hon har behövt mycket stöd då hon agerar i affekt och är väldigt impulsiv vilket har gjort att hon har skapat situationer som hon inte har kunnat reda ut socialt.
Det har skapat mycket ångest i henne och att hon känner att hon är dålig på allt, hon kan ingenting och att alla andra klarar saker så lätt, vilket i sin tur har byggt upp mer frustation och nu så gör hon ingenting alls, hon försöker inte ens, hon sitter av tiden pga skolplikten.
Läraren går in och ger henne uppgifter, försöker få henne att påbörja men har inte tid att stanna och undervisa henne för att ett helt rum fullt av barn väntar brevid.
Jag klandrar inte läraren.
Varje morgon är en kamp och jag kan inte riktigt motivera varför hon ska gå dit och sitta av tiden, jag får varje morgon påminna henne om skolplikten och konsekvenserna om hon inte går till skolan.
Det blir också ångestframkallande men det är sanningen och jag kan inte servera henne något annat än verkligheten.
Nu kommer hon att få hjälp tack vare bup och den nya rektorn som har sett allvaret äntligen, även om det tog lite tid så är jag tacksam.
Den rektorn som Adam hade var inte ens hälften så lyhörd, honom fick jag nämna skolinspektionen för innan han äntligen blev tvungen att inse att det var han som skulle få ta ansvar för detta inför sin chef och skolinspektionen.För Adam brydde han sig inte om.......
Idag ringde de från bup och hon kommer nu att förhoppningsvis få den hjälp hon behöver, för detta här är över min min gräns för vad kan kan fixa.
Det var lätt när barnen var små och man blåste på deras skrapade knän och gav den kärleksfulla mammakramen och sen var allt löst.
Nu är det själen som tar stryk och jag vet inte riktigt var jag ska blåsa för att allt bara ska försvinna och bli bra igen.
Men det känns......det gör ont i hela hjärtat och dagarna går åt att försöka hålla den där känslan inne, att inte bryta ihop och inte göra folk obekväma, för dom ville ju inte verkligen veta hur det var när de frågade: är allt bra idag?