Kan kärlek bota allt?

Har lite tankar på sista tiden, varför finns det folk som kräver så mycket uppmärksamhet?
Så till den grad att man hittar på händelser och manipulerar fram situationer för att folk ska tycka synd om och uppmärksamma en.
Jag undrar hur det känns.......att få uppmärksamhet på falska grunder, var tillfredställer det?
Om man lever i sanning och gör bra saker för andra och sig själv, då får man oftast den responsen man behöver.
Eller är vi då tillbaka till det där med att man bara ska ha och ha och man får aldrig nog?
Jag tänker att om man ger kärlek så lever man i en positiv energi och då behöver man inte stjäla andras för man har tillräckligt själv.
Är det så att de som är fattiga själsligt behöver suga ut kraften från andra för att känna att de lever?
Om det aldrig någonsin räcker, om det kvittar hur mycket man får så vill man bara ha mer och mer.....borde man inte någonstans börja tänka efter då?
Bör man inte se sig själv i spegeln och undra vad man håller på med?
Vill man inte se sin egen del?
Fast nej, då måste man ju ändra på sig och det är jobbigt, för det är alla andra det är fel på, mest fel är det på dom som synar ens bluff, de är ju helt dumma i huvet och totalt oförstående och hjärtlösa.
De som inte vill delta i dessa draman och som har annat att göra än att lyssna på lögner och fantasier från fullkomligt verklighetsfrämmande människor.
Jag brukade försöka hjälpa dessa vilsna själar som behövde den där uppmärksamheten och kärleken.....trodde att kärlek kunde bota allt.
Men jag har insett att det är bara kärleken till sig själv som kan bota dessa besvär.
Du kan älska dig gul o blå och vända ut och in på dig själv för dessa personer men det gör ingen nytta så länge de inte kan älska och respektera sig själva.
Man matar bara beteendet, för då funkar det ju att bete sig så här....då fortsätter man.
En egoist tänker bara på sig själv, men det innebär inte att den älskar sig själv.
Om egoisten inte längre kan utnyttja folk och få sina behov tillfredställda av människor runt omkring dem, då blir deras liv extremt hårt och ensamt.
Därför försöker de desperat hålla kvar snälla och givande människor omkring sig för att känna sig sedda och att de lever.
Så som jag ser det så har man ett val i allt detta......andras lycka är inte ditt ansvar, det är deras......
Det är inte ditt jobb att gå och strö blommor på marken framför dessa som vägrar delta i sin egen läkning.
Om dessa behöver crasha rejält för att vakna upp, låt dem.....
Låt dom bli hemlösa, hungriga eller ensamma.....ge dom en chans att få se sin egen spegelbild och hitta sina egna lösningar på problemen.
SEN kan du hjälpa dom, finnas där, stötta och älska.
Ibland behöver man förlora något värdefullt för att kunna uppskatta det goda man faktiskt har, hur litet det än är.
Det jag förmedlar här är endast från mina livserfarenheter och från mitt sätt att se saker på, kan det hjälpa någon annan så är det bra, om inte.....då har du tyvärr slösat din tid :)
Ha en underbar söndag och glöm inte att värdesätta och älska dig själv