Så nu sitter man här igen och skriver.....Därför att jag har ingen lust att prata om det, folk nickar, låtsas att förstå eller försöker men ingen vet hur det känns att vara just jag.
Och då kan jag ju säga att det är tur för dom :)
Så idag kom ju alla tankar och känslor tillbaks från förr, då när jag hade migrän som oftast och konstant sjuk i det ena eller andra, då när jag bara ville ge upp......
Blev påmind om det nu dessa dagar, tänker tillbaka och undrar hur jag orkade och hur folk dömde en bakom ryggen fast än jag visste precis vem och vad som blev sagt.
Varför jag bara sov hela tiden, varför jag inte var på jobb som förväntat osv.
Tacksam för hur bra jag faktiskt mår nuförtiden.
På den tiden kom chef efter chef och ändrade till det sämre hela tiden, total överbelastning på jobb och ingen lyssnade.
Inte nog med det så var man tvungen att arbeta med en totalt ostabil person som gjorde alla olyckliga och stressade och hade ständiga utbrott på alla beroende vilket humör hon var på den dagen.
Mycket har hänt sedan dess och allt går i en stilla lunk så här på ytan.
För det är ju ytan man visar eller hur?
Men jag är ju inte bra på att vara ytlig, jag kan ju bara vara så som jag är, säga vad jag känner och inte det folk vill höra, har förstått att jag är skitkonstig, flummig och obekväm.
Folk vill ju egentligen inte veta vad man känner, de vill att man ska säga några väl valda fraser i detta artighets spel och sedan ägna sig åt meningslösa samtal om vardagliga ting, det får inte bli för djupt eller känslosamt....det är jobbigt och konstigt för att man ville ju inte veta på riktigt.
Men lyssna nu, antingen pratar vi på riktigt eller så skiter vi i det, jag bara menar ..säg vad du tycker och tänker eller känner och inte vad andra vill höra.
Det betyder inte alla samtal ska vara djupa som havets botten eller allvarliga, det betyder bara att var dig själv, säg inte en sak och tyck en annan och känn den tredje.
Bara min åsikt och jag får ju naturligtvis tycka vad jag vill här :)
Har man svårt att vara sann i sig själv så har man kanske svårt att vara sann inför andra....bara en tanke.
Och ska man nu ta en sanningens titt på sig själv så får man ont i magen, jag får det iallafall....men gör det ändå, man blir ödmjuk av det.
Ok, ok nu till saken varför jag har satt mig här än en gång för att skriva om mitt fantastiska liv som alla är såååå intresserade av hahahaha eller inte!
Jo, jag vill skriva om min fanstastiska dotter och hennes situation som jag hoppas att ingen annan har, men sanningen är jag jag känner till några st till........
Detta handlar om unga flickor med diagnos eller utan som känner att de inte passar in i detta vackra samhället vi så fint har skapat för oss själva och våra barn.
Där man inte får sticka ut på något sätt i skolvärlden bland sina klasskompisar eller för personalen för då är det fel på en eller ens föräldrar.
Man ska så vackert pressas in i denna mall och bara precis fungera med all pedagogik och metoder som brukar fungera i "normala" fall.
Fast nu ser ju verkligheten annorlunda ut, det finns inte pengar i skolornas budget att anpassa skolgången för för dessa vackra själar som fungerar på sina unika sätt att vara på och lära sig på.
För om det hade varit så, hade alla barn som behövde fått sin assistent utan en massa strul och möten och ibland hot om att anmäla.
De hade fått gå i de där mindre klasserna osv i vad de nu behöver.
Jag har träffat både lärare och övrig personal som verkligen bryr sig och vill hjälpa och gör vad de kan men har inte resurserna för att klara av situationen, jag kan inte skylla på dom, de har ett hjärta av guld och ställer upp så mycket dom kan.
Det gör ingen nytta av att ta ut sin frustration över personalen, de är också frustrerade.....nä man ska sparka uppåt!
Iallafall nu är vi där vi är, jag har bett om assistent till min flicka hela tiden, ett tag hade hon det och då såg livet bättre ut för henne i klassrummet iallafall, men det har nu gått år utan att hon har fått hjälp.
Så idag sitter en liten 12 årig flicka ensam i ett klassrum utan varken lärare eller elever hela dagen,
Anledningen är panikångest, därför att hon har tillåtits att gång på gång misslyckas i sitt vardagliga liv utan pedagogiskt stöd från en vuxen som kan vägleda, peppa, skapa situationer där man lyckas och på så sätt bygga upp sitt självförtroende inför uppgifterna i skolan.
Hon har behövt mycket stöd då hon agerar i affekt och är väldigt impulsiv vilket har gjort att hon har skapat situationer som hon inte har kunnat reda ut socialt.
Det har skapat mycket ångest i henne och att hon känner att hon är dålig på allt, hon kan ingenting och att alla andra klarar saker så lätt, vilket i sin tur har byggt upp mer frustation och nu så gör hon ingenting alls, hon försöker inte ens, hon sitter av tiden pga skolplikten.
Läraren går in och ger henne uppgifter, försöker få henne att påbörja men har inte tid att stanna och undervisa henne för att ett helt rum fullt av barn väntar brevid.
Jag klandrar inte läraren.
Varje morgon är en kamp och jag kan inte riktigt motivera varför hon ska gå dit och sitta av tiden, jag får varje morgon påminna henne om skolplikten och konsekvenserna om hon inte går till skolan.
Det blir också ångestframkallande men det är sanningen och jag kan inte servera henne något annat än verkligheten.
Nu kommer hon att få hjälp tack vare bup och den nya rektorn som har sett allvaret äntligen, även om det tog lite tid så är jag tacksam.
Den rektorn som Adam hade var inte ens hälften så lyhörd, honom fick jag nämna skolinspektionen för innan han äntligen blev tvungen att inse att det var han som skulle få ta ansvar för detta inför sin chef och skolinspektionen.För Adam brydde han sig inte om.......
Idag ringde de från bup och hon kommer nu att förhoppningsvis få den hjälp hon behöver, för detta här är över min min gräns för vad kan kan fixa.
Det var lätt när barnen var små och man blåste på deras skrapade knän och gav den kärleksfulla mammakramen och sen var allt löst.
Nu är det själen som tar stryk och jag vet inte riktigt var jag ska blåsa för att allt bara ska försvinna och bli bra igen.
Men det känns......det gör ont i hela hjärtat och dagarna går åt att försöka hålla den där känslan inne, att inte bryta ihop och inte göra folk obekväma, för dom ville ju inte verkligen veta hur det var när de frågade: är allt bra idag?
