.....

 Jag är i ett läge där jag bara vill skrika högt inom mig, för skrika ut kan jag ju inte göra....

Det finns så mycket inom mig att det inte längre finns plats för allt trams och för alla tragedier jag har mött ensam.

Känns som om jag vill gråta hela tiden, som om jag är fylld ända upp av tårar och att det skvalpar över lite då och då.

Det finns en sida av mig som jag inte kan visa fullt ut, vanligt folk förstår inte den och det är värdelöst att försöka upplysa dem.

Så många tankar och ideer som inte värderas eller blir förstådda, känns som om man bara fattar på ytan och inte på hur viktigt vissa saker är.

Om man lever så hela tiden, då slutar man dela med sig vad man känner på riktigt och kör den ytliga varianten, för det är den som kan förstås och värderas.

Folk vill inte veta vem man verkligen är eller vad man går igenom på riktigt, och det är enkelt.....därför man har sitt eget och det är det som betyder nått.

Jag håller med, det är därför som jag är tyst, det är därför jag inte berättar. Det är därför ingen vet vad som har hänt nu och många händelser som jag helt enkelt bara ätit upp, försökt att begrava.

Ibland vill folk veta av ren nyfikenhet, skvallerfaktorn....underhållning, det finns ett värde i det med ju absolut.

Kan man hata någon på ett likgiltigt sätt? Jag undrar det, för det jag känner är hat, men jag önskar inget illa, jag önskar bara ingenting för det är verkligen vad personen betyder, ingenting.

Kan man ångra hela sitt liv? All tid man har spenderat på fel människor som man kunde lagt på sig själv istället, precis så som folk alltid har gjort och gör........

Jag känner mer och mer att dom inte är värda min tid, den är min, jag börjar bry mig mindre om människor, snart kanske jag förlorar lite empati också, det hade varit toppen.

Men här sitter jag och gnäller, jag som har allt man kan önska sig plus lite mer än jag kan tugga och lite mer nertvingat på mig. Ändå vill jag bara skrika, kanske skrikgråta....fast det kommer ju inte hända.

Jag kan bara säga, vem fan behöver en tv när man har levt mitt liv med alla karaktären som gästspelat och denna kaosfilm är inte slut än, nä.....jag väntar bara på den stora finalen, och den kommer att bli för mycket och mer som allt annat......jag väntar

Vad har du på karmakontot?

Jag har länge försökt att förstå människan och mänskligheten, det verkar vara rätt så svårt har jag kommit på.
Det kan vara så att de djupaste lärdomarna jag har fått är ifrån de mest högmodiga, det kan vara så att jag har dragit mig till mig dessa, att de kan sniffa sig till en.
Jag har också lärt känna en del kärleksfulla och ärliga människor, men de är så sällsynta att jag blir allvarligt beskymrad över vilken värld mina barn ska leva i.
Jag har också förstått att det är inre smärta och en känsla av otillräcklighet som driver folk till att utnyttja och såra andra....men det är aldrig en ursäkt.
Sen finns det de som verkligen inte känner något för någon annan än sig själv, som är iskalla men när det kommer till de själva så känner de väldigt mycket och världen är till för att tillfredställa deras behov. Dom är verkligen skrämmande.....har  erfaranhet av just den sorten.
Jag trodde att man kunde fixa dom, älska dom hela......glöm det. Det finns ingen bot, bara gå raka vägen ur deras liv, dom kommer att sakna dig tills dom hittar någon annan att pumpa känslor, tid och pengar och makt av.
Karmakontot är fullt och det är dags att betala, och för andra är dharmakontot fullt och det är äntligen dags att få tillbaka allt gott man har gjort.
Nu kommer skörden, det är bara att ta emot, gott eller ont.
Lycka till beroende på vem du är och vad du får :)

Att våga vara sig själv

Om vi lever mer i nuet så behöver vi inte ångra alla val vi inte gjorde.
Det är så lätt att ta goda människor för givet, jag kan vara likadan men försöker att bättra mig och värdesätta det fina jag har i mitt liv.
Det fanns en tid i livet när jag inte värdesatte mig själv och lät folk bara ta och ta, medans jag fortsatte att ge.....
Vi är värda att bli älskade, uppskattade och sedda, och om man inte blir det i ett förhållande så borde man stänga den dörren.
Låt ingen göra kaos i ditt inre, det är allt du har när de materiella sakerna försvinner och ytan rasar.
Jag har kommit på att allt man behöver är en inre styrka, en kärlek och respekt för sig själv och kärlek i hjärtat.
Ingen behöver bekräfta mig, jag vet mitt värde och med det inom sig så är man fri.
Jag behöver inte slåss för överlevnad och för att bli älskad, jag är älskad bara för att jag är.
Jag behöver aldrig vara rädd för att förlora något, jag har allt jag behöver inom mig.
Om man vill vara i mitt liv och tillföra glädje och utveckling, då är det en bonus, kan man inte det så kan man helt enkelt söka sig någon annanstans.
Här släpps inte drama in mer, ingen svartsjuka eller äganderätt.
Vi kan inte ta ansvar för andras lycka eller misslyckanden, var och en får stå för sitt och om man inte gillar det man upplever, då för man söka sig till det som matchar ens egen energi.
Det kan kännas som om man lämnar ett spår av kaos bakom sig och folk vill dra tillbaka en för att inte stå ensamma i skiten de skapar....men nej, kasta det, bränn det.
Det är inte egoistiskt, det är att sätta gränser för vad man som människa vill ta del av och klarar av.
Hör detta: MAN KAN INTE ÄNDRA PÅ NÅGON SOM INTE ÄR VILLIG ATT ÄNDRA PÅ SIG SJÄLV OCH TA EN SANN TITT PÅ SIN EGEN SPEGELBILD .
Jag har förstått, jag har accepterat att den enda man kan ändra på är sig själv, och det spelar ingen roll vad människan säger, det är bara ord om det inte syns utanpå, på sättet att tänka, känna och agera.
Vi kan inte "rädda"någon ifrån sig själv och helst inte genom att låta dom trampa in med smutsiga skor över hela ditt väsen, slänga ditt hjärta i väggen och sedan säga förlåt för att nästa dag göra samma sak igen.
Stå upp för dig själv!! Älska dig själv!! Tro på dig själv! Du är älskad i andras ögon, bara för att du är du.....
Man kan klaga sig sjuk, visste ni det?
Man kan älta och förbittra sig sjuk, och den man satsade allt på kommer inte att ställa upp då heller.....
Livet handlar om att man ska leva ett liv som skapar lycka och meningsfullhet och inte som andra har bestämt åt dig, bestämt vad du ska tycka, tänka och känna.....Nej, det finns bara en som du och dom som verkligen älskar dig på riktigt kommer att uppskatta det som du har att ge och älska dig för att du alltid försöker göra det som finns i ditt hjärta, resten kan gå sin egen väg och försöka spela sina spel för egen vinning någonstanns där det tas emot.
Rädslan är vår största boja och håller oss alltid på plats, och det är bara vårt eget val att möta den och se den för vad den är, du är större än en liten rädsla, så omfamna den, och förvandla den till MOD.
Inlakesh

När det är försent

Vi bara rusar genom livet, försöker att hitta sätt att inte tänka på allt det tråkiga, hålla oss sysselsatta, leta efter nästa fix som kan få oss att känna att vi lever.
Och visst, det kan väl kännas bra ibland, eller i stunden så länge man slipper stanna upp och titta på sig själv, vi kan nämligen inte springa ifrån oss själva.......
Om samma historier upprepas gång på gång fast med olika människor, då kanske man ska titta på sig själv och se vilken roll man hade i detta, för att slippa springa och kanske bli lycklig på att lösa sina problem istället för att peka på alla andra.
Vi är så upptagna att vi ibland inte tänker på att vårda relationer, jag ser väldigt tråkiga konsekvenser av detta nu på nära håll, att det är försent, att skadan inte kan repareras.....snälla vårda de ni älskar annars kommer ni att förlora dem en dag.
Kan vara ett barn, vän eller partner som man tar för givet och man tänker att man har tid.....
Jag ser relationer ta slut för att man inte pallade eller tänkte på sig själv och sin bekvämlighet för mycket, den som mår sämst är den som skitit i det och i slutänden blir avvisad, tänk på det.
Om man inte finns och ställer upp i personen man älskars liv, då lär sig den att leva utan dig med bara besvikelse kvar.....
Därför handlingar visar mer än alla ord som sägs, det är det som räknas i slutänden, och om handlingarna har visat en gång på gång att man inte betyder någonting......då är det ens sanning
När man då håller denna sanning och den är väl ingrodd i ens innersta, då är det väldigt svårt att förändra den.
Tycker bara att det är väldigt väldigt synd och önskar att folk kunde lära sig att värdesätta personer som faktiskt älskar en och försöka vårda den relationen istället för att bara tänka på sig själv och sina behov, vad det nu än är som är viktigare än ditt barn, partner eller andra du borde vårda.
Ingenting är viktigare än goda relationer, du kan ha allt i världen, men har du ingen att dela det med i ömsesidig kärlek så lovar jag att i slutänden så betyder det ingenting, det är ett allmänt känt faktum.
Allt detta lidande, för vad?
Pengar?
Jobbet?
Drogerna?
Egoismen?
Makten?
Bekräftelsen från andra som egentligen inte betyder så mycket i slutändan?
För vad?
Jag förstår inte och kommer aldrig att förstå och hoppas att vissa vaknar upp ur sin dvala och förändrar saker och ting innan det är försent.........

När livet går i cirklar

Livet slutar aldrig att ge en insikter, när man kommer på att man lever sitt liv i olika mönster och nu är ännu en cirkel sluten.
När man inser att fastän man försökt att bryta det och istället ta helt andra val, så slutar det ändå alltid inom samma känslor, händelser och mönster.
Det är precis som om det kvittar vilka val man gör för resultatet blir alltid det samma fast med olika faser av lidande, men alltid med samma insikter.
Som om där finns en fast programmering och man måste vara ett jävla geni för att lyckas.
Som att gå i en labyrint och ständigt försöker att hitta vägen ut, men kommer till samma vägg som står där och stirrar tillbaka på en gång efter gång.
När man har fattat att ens barn har ärvt ens kassa gener och saker man själv har kämpat med, ser man nu gå igen i dom, både fysiskt, psykiskt och kroppsligt.
Mitt DNA är ingen jäkla jackpott om man nu säger så.......
Båda två har ärvt min förmåga att känna vad andra känner och ibland tänker när deras läppar snackar annat.
Båda har sett och känt saker genom verklighetens slöja, saker från andra sidan, precis som jag.
Jag var livrädd som barn under min uppväxt, och pratade man om det så var det bara fantasier och trams och man kände sig ensamast i världen.
När jag var 14 år blev det så jobbigt att jag stängde av helt, jag var alltid rädd när jag var hemma och jag kunde inte sova, ett problem som följt mig fram tills för några år sedan.
Numera får jag visioner och ett inre vetande, det räcker för mig, för jag vill inte se......
Iallafall, det är snart dags för stora förändringar på många plan, jag känner det så starkt men som vanligt vet jag inte hur det kommer att ta form.
Så jag väljer att se livet som ett äventyr men en massa stoppskyltar på vägen som man ska ta sig igenom innan man hittar "hem"
Målet är total sinnesfrid och att kunna se igenom alla lager av illusioner, för ni ska veta att det finns många :)